Jag har smugit upp bitar jag gillar mer än andra i den här dikten i tidigare inlägg.. Jag gillar var det här är på väg men det är mest lösrykta fraser än sålänge. Nåväl, mina c:a 2 läsare (vilka de nu är) måste ju få något att bita i... Förresten, läs Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren om ni inte gjort det!


Prata väder

De flesta människor jag möter är som ozon, du är något vackert framför ett lyckligt fån. Du är åskdån som vill vara prisma för solen. Du är den där fina blandningen av att lisma och att faktiskt ha karisma, den bågen som håller mig uppe när jag trycks tillbaks av regnmoln. Ni vet de där människorna man inte låtsas om men som trycker sig på och ger frossa. Du är den vackra speglingen i den is jag vill krossa. Du är förseglingen på våren, som trycker bort kylan. Du torkar bort tåren och värmer mig när jag åker fyran.

För alla människor vi möter kan omvandlas till väder och det är dem det är fel på och inte våra kläder.

Jag sprayar nermalda män på min kropp för att lukta gott för dig men vätskan har blivit lågor innan de träffar mig. Det är uppenbart - jag har inga frågor. Pressar korken på flaskan jag vill brinna, så underbart. Att antändas av dig är en spännande tanke, du ska få allt du vill av denne panke kärlekskranke kraken. När alla lakan brinner upp vill jag vara ett moln, när du känner dig dum vill jag vara stum som ett fån. För det enda som skiljer mig från hercules är skorna jag bär, men min vogel kan flyga bort från all tristess.

Kalla mig morbid men jag älskar dig lite nedgången, dina former fantastiska när du jämförs med moln och den fantastiska sången om det faktiska i att åska är ett hån. Sen när du är borta och allting är svart är du fri att bränna mig tills dess att du måste omvandla dimman till dagg