här är den hopslagna varianten av två dikter som jag ahr börjat använda mig av...

Det här är ingen allegorisk dikt
det är ett sätt att skriva historia
det här är som schlager i flera skickt
det är en dikt till en flicka som får klockor
att sluta tick, tick, ticka

jaget och duet blev sammanslaget
alla tydliga kanter var på väg att försvinna
vår saga var en fyrstämd duett
och jag hade börjat brinna.
Du drog fjärdrar för fönstren
våra kläder rann av på något sätt
jag delade in din mage i rutmönster
ritar egna fönster
jag Såg rakt igenom dig

Vår hud löstes upp och vi blev pölar
vi föste runt denna heta klump
ska man finna vackrare ting får man länge leta
men du tog dina reagenter och gick, som av en slump
du gick och jag slutade brinna,
en smält klump stelnar när värmen försvinner

 

och du gick när jag var en pöl
så det är på dig jag skyller
att jag inte fyller mina ord
med ett skönt yttre
det var du som fick namnge sången
den sång som jag aldrig skriver klart
ditt telefonnummer blev basgången
ditt skratt en förstasopran

skriv mitt namn i eftertexten
för jag var där och såg,
all bluff och båg
och nog såg jag
att du var förädisk som en drog
och jag såg hur du vred om,
vred hjärtat ur hans kropp,
jag var där och såg,
skriv mitt namn,
han missade ditt i varningstexten
men låt mitt stå i appenedixen

du klöste namnen ni ristat
in i hjärnbarken
då du listat hans hjärta
och kastat det på marken
du var varken eller
så han har inga fotografier att bränna
och inga brev heller
bara tyst musik.. att bränna
för att sedan klösa och riva
sig själv och sen skriva
att han rister av pulsen från en tabla
och att han löser upp impulsen som brister
i vatten och häller på sin semipermeabla
hud

du strör det inte, möjligtvis spiller
men du gödde honom med salt
och han slickade såren, knaprar piller
när det är kallt
du skriker till honom på våren;
förlåt för allt
det är nog dags för dig att ta mark..

vem fan har sagt att ensam är stark?