Jag har för första gången på typ en månad skrivit poesi idag, det var otroligt skönt, och kul. Orden har legat och skavt i mig lite ett tag nu och idag exploderade idag, av någon anledning på bussen från falun till rättvik (där jag skulle byta till tåg mot mora). Jag satt och läste Pianolärarinnan av Elfride Jelinek, vilket kan ha svärtat dikten en aning :). När jag väntade på tåget i rättvik styrde jag mina steg mot OK/Q8 som ligger precis bredvid järnvägsstationen, där jag fick en penna, det var jätte snällt. Den ska bearbetas och skrivas kalrt, men ungefär dethär skrev jag (jag orkar inte göra någon radbrytning, rytmiken kan ändå inte skrivas ut, den är för osammanhängande):

"Jag betraktar, föraktar de som profiterar och jag profilerar mig som en av de poeter som förnekar gudar och profeter. nu blir det på er jag avlastar detta som ett vendetta. Mest för att a något skrivet om att jag givit upp illusionen om normen som normen. Jag lider kval, och det svider, jag kanske ter mig banal men slår jag hål på mitt skal får ni se en kanal genom min kropp som leder rakt upp till gud.

För somliga straffar gud med detsamma - jag tillexempel

(gud är en ynklig figur, men tillbaks till diktens kärna) det jag vill ha sagt: att jag förnekar profeter och kungligheter trots traditioner som är gamla för det ända de gör är svamla om sin egen makt och folkförak. Jag är en ateistisk profet och poet, och jag stammar fram annagram och ordlekar utan snack om en allsmakt. Jag är precis som alla övriga bedrövliga dödliga som förstrött fötts via sms och är less på en värld utan ferier - jag är en helt vanlig kille som gillar tecknade serier."