Det här blogginlägget kommer att beröra de sakerna jag nämnde i rubriken, alltså lite smått och gott.

Till att börja min vistelse i Göteborg. Den var jävligt kul. Till att börja med måste jag säga att jag träffade Christian Bengtsson, aka Rille, och det är alltid fem stjärnigt. För att använda en Looptroop-citering: "ni som förstår förstår, andra kan fantisera", Rille är helt keeng! Sen träffade jag även min föredetta flickvän som bor i kollektiv med Rille och ett par till trevliga människor. Träffade altlså Johanna.. det var ett beslut i sista minuten och jag var lite orolig at tdet skulle kännas jobbigt, men det gjorde det inte. Det kan sammanfattas i tre ord, roligt, mysigt och osentimentalt - vidare kan man förkorta det till ett ord: Keeeng! så det var king. Jag träffade även Oskar, Matilda, Beata, Joel, Stefan och de andra jag lärt känna genom Cirkus Miramar (som förövrigt spelade på Poesifestivalen i trollhättan som jag också var på i lördags) och det var ruskigt kul!

och, nästa sak att beröra är författaren Paolo Coelho. På bokrean förra året införskaffade jag boken Alkemisten av Coelho på inrådan av (hockey-)Kalle. Boken som berättar historien om Santiago, en andalusisk herdepojke, som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter och är Coelhos mest kända verk. Jag köpte på årets bokrea en annan bok av samma författare som jag just läst klart. Boken heter Veronika bestämmer sig för att dö och precis som alkemisten är den berättad med stor intensitet och ett konstnärligt språk som snuddar vid magi. Alkemisten är ofta omnämnd som en bok som ger människor en förändrad syn på livet men den senare av böckerna är den som påverkat mig mest. Boken handlar om Veronika, en ung kvinna i Slovenien utan något egentligen att klaga på i livet - hon har ett fast arbete, ett billigt och enkelt boende och har inga som helst problem med män - och det får henne att försöka ta sitt liv. Veronika sväljer de fyra askar sömntabletter hon lyckats komm aöver och lägger sig för att somna in men vaknar efter en veckas koma upp på mentalsjukhuset Villete och blir bestört över att hon överlevt. Läkarna ger henne besked om att hon på sätt och vis inte alls överlevt, hennes hjärta tog så pass allvarlig skada av läkemedlena att hon inom en vecka kommer att dö. Veronika tvingas leva sina sista dagar på detta ställe och börjar så smått lära känna ett par andra patienter - ett par andra dårar. Veronikas funderingar kring sitt liv väcks och hon börjar fråga sig om det var hennes fel at thon hade ett tråkigt liv, om hon kunde göra någonting åt tristessen. Veronikas funderingar kring livet väcks just när hon inser att det kommer ta slut. Hon försöker slå bort funderingarna men lyckas inte, tillslut lyckas hon förlikas med insikten at thon ska dö. Det är i stora drag vad boken handlar om - men jag har inte avslöjat någonting som gör att den inte är värd att läsa!  Coelho skriver med ett språk som för mina tankar till någonting svävande, vissa författare gör mellanlandningar, skutt eller långa löpsteg med sin läsare genom boken - Coelho får sina läsare att sakta levitera i något sorts lugn trots att man ständigt håller på att explodera av alla känslor som strömmar. När jag hittade boken på Bokia i Mora och läste baksidetexten fastnade jag direkt för boken och tänkte att den här ska jag läsa någon gång när jag verkligen vill känna svårmodet och när jag känenr att jag är för sprallig för poesi - då ska jag sänka mig själv med denna bok. Jag tänkte att man förmodligen sjunker så djupt i ångest och depp att man får jord i näsan av boken - jag hade fel. Jag har aldrig läst en bok som givit mig så stor livslängtan och som verkligen gjort mig glad - den var enastående, är enastående! Läs den!
Rubriken annonserar att jag ska beröra Majakovskij - det ska jag. I Vladimir Majakovskijs dikt Ett moln i byxor skriver han om hur dikter blir till, han skriver att det är galet att tro att dikter blir till genom att "En poet dyker upp öppnar munnen på glänt står där själfull och fånig och gapar" utan att orden måste ligga och gnaga och tära på poeten innan han kan skriva dem - och han skriver dem för att de gör ont och måste ut. Boken Veronika bestämmer sig för att dö har nämligen satt igång ord att gnaga i mig, jag känner på mig att jag kommer skriva en dikt om/av boken. Jag känner en stark längtan att skriva om Paolo Coelhos glömda karraktär, Villetes swedenborgska rum, insulinkoma, elekrokonvulsiv terapi och om paradisvisioner. Djupt i mig känner jag galenskapen, dårskapen och den totalt underbara känslan av att leva ligga på lur, det är helt underbart.

Till sist, nu ska jag prata om studentefestande. På torsdag, den nionde mars ska jag på studentfest och jag måste klä ut mig till någonting på kvällens tema. Kvällens tema är något så fantasilöst som Vilda Västern. Jag vägrar gå klädd som cowboy och jag vill inte heller klä ut mig till prostituerad. De idéer jag har kommit på är att klä ut mig till antingen en hängd man med svart huva, hängsnara, bakbundna händer och lite allmänt smutsiga kläder eller att klä ut mig till en dosa tuggtobak av märket Oliver Twist genom att ta ett Twisterspelbräde (alltså en sån där stor plastduk med olika färgprickar på) och tejpa på oliver på - då blir det ju Oliver Twist! Ni kan väl hjälpa mig att komma på bättre förslag - skriv en kommentar med ditt förslag, om ditt förslag blir det jag väljer bjuder jag på glass vid tillfälle!