Just nu läser jag en otroligt svart bok. Pianolärarinnan, av Elfride Jelinek. Den handlar om en, av sin mor hunsad, pianolärarinna och hennes liv. En väldigt odramatsik bok men ändå väldigt bra. Jelinek skriver med otrolig smärta, som verkligen kryper in i kroppen på läsaren. Bra, men inte fantastisk bok. Har läst halvvägs så jag återkommer när jag läst klart den.

För ett par veckor sedan läste jag boken "i en gåtfull spegel" av jostein gaarder, som skrivit den filosofiska klassikern Sofies värld. I en gåtfull spegel handlar om en sjuk flicka som har änglavakt, läsaren får vara med i ett möte mellan en ängel och en människa, mycket söt bok.

Idag har jag fått två böcker jag beställt, två helt fantastiska skrifter. Dels är det En Svältkonstnär av Franz Kafka dels diktsamlingen JAG! av Vladimir Majakovskij. En Svältkonstnär är en samling av alla noveller Kafka gav ut under sin livstid, riktigt bra skit. Den innehåller bland annat den klassiska långnovellen Förvandlingen, en berättelse som börjar "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt" - kafkaotiskt och helt underbart! Två andra guldkorn ur den 250 sidor långa samlingen är novellerna "i straffkolonin" och "en svältkonstnär". "I straffkolonin" handlar om en diplomat på besök i en utländsk straffkoloni där föreståndaren stolt visar upp avrättningsmaskinen de har, ett riktigt mästerverk som leder till en säker, plågsam död till allmän beskådan. "En Svältkonstnär" är en samling (som alltså är en del av den stora samlingen jag nu köpt med samma namn) med korta noveller som behandlar konsten och skildrar ett par olika berättelser om människor som lever för konsten - på riktigt. Jag har inte läst alla noveller i samlingen, ska göra det så fort jag är klar med Pianolärarinnan, men de jag läst är fantastiska, helt störda på ett sätt bara Kafkas verk kan vara, men helt fantastiskt bra! Diktsamlingen JAG! av futuristen Vladimir Majakovskij är ett mästerverk. Jag har inte läst alla dikterna men de jag läst är bara så coola. Majakovskij är att betrakta som den förste estradpoeten, dikten "Ett moln i byxor" (som kan vara det bästa stycket poesi som någonsin skrivits) förekom först som ett stycke estradpoesi, för att senare ges ut i tryckt form.

"Ni ömsinta
vill älska till violiner
dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas bra.
Men ingen av er kan vända ut och in på er
tills ni blir bara läppar som jag!"

kaxigt, coolt och så jävla snyggt, helt enkelt! =) Delar av prologen och del I av Ett moln i byxor framförde jag som en del av ett estradpoesiframträdande jag gjorde på Krokstrandsfestivalen sommaren 2005.