Säger jag "fånga dagen"? Jag vidhållar att förra inlägget kan ses som pseudodjupt, men att degradera mig själv till att ställa mig som ett fån och vråla "carpe diem", det gör jag inte! Allt jag vill ha sagt är att ditt liv inte behöver vara så jobbigt som det ofta kan kännas (och jag vet hur det känns - på riktigt). Allt jag menar är att man kan skratta för at tman vill det, du kan gå ut genom din lucka och titta på världen och säga "hej, ta det nu varligt, för här kommer jag - och jag tar er med storm". Titta på världens små ting, trotoarkanter, gatlycktor, mönstret i stolpen vid busshållplatsen. Just den stolpen du ser varje dag när du står i det svinkalla vintervädret, just den kan vara vacker. Om du låter den vara det - om du gör den vacker. trotoaren du går på är vacker, för du går där och världen ska vara gald att den har just dig. Fånga inte dagen, fånga det alldagliga och låt det vara vackert. Kanske att jag fastnar i de latinska orden trots att jag bestämt vidhåller att jag inte vill dit. Varför vidhåller jag så bestämt att jag kommer med andra ord? Jo, för att alla gamla tänkare, alla poeter och alla andra som sagt massa saker som idag är vedertagna "kloka ord", alla dess personer är mycket. men de är inte mig. De som sa det är inte mig och jag är vacker - precis som du och du och, ja absolut, du också. Det här är ett manifest för de små. Glöm aldrig att du är vacker (ytterligare en klyscha, jag ber om ursäkt). Ingen annan, INGEN annan inser riktigt vidden av vad du är. Ingen älskar dig som du ska älska dig själv - du är vacker och jag är glad att du finns. Det här är ingen kärleksförklaring till någon speciell person utan ett manifest för de ensamma, de trötta och alla andra som misstänker att ljuset i tunneln är ett tåg. Det här är en uppmaning att aldrig tvivla på din egen drivkraft. Det här är en kram, en klapp om ryggen och ett stillsamt resignerande. För jag kommer aldrig förstå alla dina sidor, alla aspekter av det mångdimensionella, det mångfaseterade, du är. Jag fattar aldrig, och det gör mig ledsen. Jag glad att få omge mig av människor som, åt minstonne delvis, inser sin egen förmåga och som också börjat inse att det inte finns några gränser
.

Det här är långt ifrån ett politiskt manifest, långt ifrån någon sorts hyllning till de ny liberala tankarna om att man ska skita i andra och älska sig själv. Var allt du är, vet att du är det, men var också ödmjuk och tänk alltid i kollektiva banor. Världen i stort är inte den roligaste platsen, det går bara utför - rasistiska krigsförbrytelser går förbi medan pengar hovas in av en överklass som bara blir rikare och rikare. Mycket är åt helvete så inse att du, eftersom du är så mycket mer, har en viss förmåga att rucka grundvalarna på vilken denna förskräckliga världsordning vilar. Glöm ej heller att det finns ställen på väg åt rätt håll.
 
Det har många gånger skrikits, sjungits och menats att ett enat folk aldrig kan trampas ned. Det är så sant - så sitt inte ensam, älska dig själv, men inte på ett narcissistiskt och nedlåtande vis à la moderata ungdomsförbundet, MUF.