"Men på K:s strupe lade sig den ene herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt. Med bristande ögon kunde K. ännu se, hur herrarna, nära intill hans ansikte, lutade mot varandra med kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga avgörandet.
- Som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom."

vad du än tror kan du aldrig rätta till någonting..

Jag tror att alkoholmonopolet är bra eftersom jag tror att ju mer lättillgänglig alkohol är för minderåriga, ju mer kommer ungdommar att dricka - i asllt yngre åldrar. Jag tror även på en höjning av åldersgränsen på folköl till 20 år. Min sambo och en polare till mig säger att det bara kommer leda till att folk dricker mer hembränt. Jag säger att "ja, visst kommer vi som inte är 20 men fortfarande blivit fulla på folköl att vilja bli full igen. Jag tror dock att folköl med åldersgräns 20 år leder till att färre kids dricker folköl" med argumentationen "Jag ser inget problem i att artonåringar dricker folköl, problemet med arton år som åldersgräns på folköl leder till att de artonårigas polare som är sexton utan tvekan kan få tag i folköl eftersom det är fullt rimligt med vänskap som sträcker sig ett par år över åldersgränserna. Genom en åldergräns på tjugo för köp av och arton på förtäring av folköl kan vi dock förhindra att alkoholfgörtäringen fortsätter att klkättra neråt i åldrarna.". De vidhåller att kids kommer dricka sig fulla på hembrännt. vad ska jag göra???


skål

Jag kräver att du tar mig men i rätt ställning
jag kräver att du intar rätt ställning
ta rätt inställning till KRAV
kräv att få dagens rätt ställd på bordet om ett tag
Ta ställning - kräv din rätt

Kanske är det på grund av samtalen jag haft med vänner tidigare idag, kanske inte. Jag tror på "inte". Men när jag går hem från krogen är jag inte rädd. Jag har fått förklara för en manlig vän att många tjejer är rädda när de går hem från krogen. Jag har fått förklara för en kvinnlig vän att jag förstår varför tjejer är rädd när de går hem från krogen. Lik förbannat ser jag som någonting av det ultimata beviset för att jag faktiskt har rätt: Jag är inte rädd när jag går hem, inte ens när jag går över en helt kolsvart bit och en fotoblixt slår mot mig. Jag tänker att "det var säkert baranågon form av automatisk rörelsedetektor, jag är ju trots allt vid en skola". Jag kan inte förstå och jag vet inte hur jag ska få människor att verkligen förstå att 50% av Sveriges befolkning är ständigt rädda när de är ute sent på kv'ällarna, hur fan ska jag bära mig åt?

Dansa din jävel. Står du still en sekund exploderar du, så dansa nu, ditt usla svin. Hoppa, högt över alla ribbor och mål som kan tänkas sättas för dig, hoppa och tänk fan inte på hur du ska landa. Sov, du din smutsiga gris, ja sov för fan. Du ska fan inte tro att vaksamhet eller ens vakenhet är att önska. Sov, somna in, lägg dig i dvala eller ide (vad du anser passar sämst) och vakna aldrig upp igen, om jag inte ber dig. ligg tyst åtminstone, är du vaken så okej, men håll fan ta mig käft! För du intresserar mig inte. Sov, stöna, dö eller förgås i apati eller tristess - det är mig fullständigt likgiltigt. Tro bara fan inte att du duger.


och räkna sen inte med att jag ska bry mig.....

Jag använder mig av det eminenta "open source"-alternativet till Microsofts epostklient Oulook Express. Förutom att det är en open source klient har den två mycket bra funktioner, dels ett självlärande skärppostfilter och en funktion som speciellt märker ut mail som kan innehålla en bluff och som på något sätt försöker lura dig att köpa någonting, göra någonting etc. alltså, olika typer av potentiella epostbedrägerier. Jag prenumererar på Lars Leijonborgs nyhetsbrev (Man utmäns till hans "rådgivare" om man gör det och det vill man gärna vara!) Det är med skadeglad förtjusning jag nu inser hur bra Thunderbirds bluff-utmärkning fungerar!

Att hålla någonting vid liv har varit svårt för mig. Jag har väldigt ofta levt sporadiskt, haft svårt att knyta an till någonting till fullo och mycket ofta dör allt jag vill hålla vid liv ut. Nu har jag gjort ett ärligt försök och jag tror jag kommer lyckas. Jag har anlaggt en balkonglåda med basilika, oregano och en chiliplanta.

Igår krockade jag. Jag blev rammad i sidan av en lastbil. Bilen jag körde var en hyrbil, den kommer inte hyras ut på länge. Hade lastbilen träffat en meter längre fram på bilen hade jag fortfarande legat på intensiven. Jag blödde näsblod, min vän, sambo och medresenär, Björn, blödde också näsblod. Vi mår bra. Sjukt, men ganska häftigt.. jag fick åka ambulans!

Rubriken lovar bilder, tyvärr inga bilder från krocken, men förhoppningsvis kommer det! bilderna handlar om mina festivalupplevelser, eller snarare de festivalupplevelser jag utdelat..


Jag har av någon outgrundlig anledning inte skrivit något om mina festivalvisiter i sommar. De har varit tre till antalet: Roskilde, Peace and Love och Krokstrandsfestivalen. Roskilde var sjukt stort och helt enormt bra, Sigur rós, why?, Thåström och 79000 besökare. Ni som var där förstår, andra kan gissa. Peace and Love besökte jag i egenskap av Ung Vänstermedlem, vi delade flygblad, hängde med folk och diskuterade politik, ni som var på festivalen och hängde med oss förstår, andra får fantisera. Krokstrand är en liten festival utanför Strömstad, det var mycket trevligt. Jag och min gode vän Galta - Rille - uppträdde och bjöd på en halsbrytande kombination av musik, visa, poesi och korvgrillning. Helt makalöst, ni som var där förstår vad jag pratar om, andra får gissa. Nedan finns lite bilder från uppträdandet.

Var har Zacha de la Rocha tagit vägen? nåja, texter kunde den jäveln skriva, iaf. Audioslave fattas honom...


A jail cell is freedom from the pain in my home
Hatred passed on, passed on and passed on
A world of violent rage
But it's one that I can recognize
Having never seen the color of my father's eyes
Yes, I dwell in hell, but it's a hell that I can grip
I tried to grip my family
But I slipped

To escape from the pain in an existence mundane
I gotta 9, a sign, a set and now I gotta name

Read my writing on the wall
No-one's here to catch me when I fall
Death is on my side....suicide!

A jail cell is freedom from the pain in my home
Hatred passed on, passed on and passed on
A world of violent rage
But it's one that I can recognize
Having never seen the color of my father's eyes
Yes, I dwell in hell, but it's a hell that I can grip
I tried to grip my family
But I slipped

To escape from the pain in an existence mundane
I gotta 9, a sign, a set and now I gotta name

Read my writing on the wall
No-one's here to catch me when I fall
Caught between my culture and the system....genocide!

Read my writing on the wall
No-one's here to catch me when I fall
If ignorance is bliss, then knock the smile off my face
Yeah!

If we don't take action now
We settle for nothing later
Settle for nothing now
And we'll settle for nothing later
If we don't take action now
We settle for nothing later
We'll settle for nothing now
And we'll settle for nothing later

If we don't take action now
We'll settle for nothing later
We settle for nothing now
And we'll settle for nothing later
If we don't take action now
We settle for nothing later
We'll settle for nothing now
And we'll settle for nothing later

Jag är inte rädd längre
jag flyter och oron har laggt sig.
Båten vi åkte på, den som
var nära att sjunka
är inte nära att sjunka
och jag är inte rädd
längre
för jag flyter
kall
och båten ligger på botten
i spillror

Att vara nykter på ett ställe som Orsa yran, vars uppgift är att samla massa människor som gillar att vara kopiöst fulla och att lyssna på musik, är inte så kul. Igår var trevlig men samtidigt var det en kväll som gav upphov till ångest. Skönt att man inte ska bli sån på några månader - full alltså.

Det galna är att springa på flickor som kan få en att tappa balansen. En flicka som ler ett vackert leende och som därmed slår ut alla mina åtta sinnen. Möjligvis fråntaget syn och hörsel... Jag blir larvig, tafatt och oförmögen att  säga någonting vettigt. Jag tappar förmågan att konversera på ett normalt sätt.. Jag blir ett patetiskt kryp och ett för litet barn i för stora moccasiner, så att säga.

Tragiskt att säga det.. men sju helvete vad hon är vacker. Som sagt...

she must know the arts
of firing venomous darts
through hearts

Efter att ha betvivlat at tså många över huvudtaget läste här, än mindre brydde sig om jag skrev någonting har jag fått en anmärkning på at jag borde skriva oftare. So I did... inte jätte nöjd. förhoppningsvis blir jag hyggligt klar med den till 27-29 juli då jag ska uppträda på Krokstrandsfestivalen i år igen! Jag har tagit till mig doktor kosmos gamla meddelande; "Arbeta för att motverka den svenska poesins beröringsskräck för kollektiva frågor". Jag känner mig pinsamt dålig på det men här är det... typ.


Jag ser på världen genom lustigahusets speglar men sneglar bredvid och ser kvinnor som kastar sina kroppar i takt med musiken som döljer skriken och så sakta skymmer det för mina ögon och liken. Ljudet av ögon som stängs är många och de som ser och protesterar har laggts till det fögångna långa lekande lätta laster leker lekar långt från fasans rötter och långt från frukten och tukten av människor, långt från lukten av människor, långt från alla döda människor lever sukten efter den söta frukten den som inte är fruktan. från Auschwitz till Österns röda ros och en sexfaldigad die Mauer och ockupation.

Luften blir klarare när åskan går och nu är det bara att konstatera att luften är klar. Jag skakar och fånler, jag lägger mig stilla ner och skrattar åt livet. Jag är redo, kör!

hoppsan, hur kunde det bli så?

Jag har just skrivit Varats olidliga lätthet pt.2. Jaha, och varför finns den inte här för? Jo för att när jag skulle publicera den så av någon jävla anledning hade blogg.se tyckt at jag borde loggas ur och sålunda försvann den och jag fick logga in på nytt och skriva om allting. Dra åt helvete och jag är så jävla ledsen. är det någon gång det är berättigat att använda könsord så är det nu när jag pratar om blogg.se. Jag tänker dock inte göra det eftersom jag är så snäll och duktig. Men vilka jävla as de är! funderar på att skaffa en ny blogg på något annat ställe, bara därför. Blir så jävla ledsen, verkligen så himla ledsen! fan

Jag har slagit sönder alla klockor men solens hotfulla sken börjar precis ta över den skrämmande månens funktion som ljuskälla. Klockan borde vara ungefär tre på natten, någon gång under första halvan av juni.
Jag har låst dörren och reglat fönstrena. Nu kryper jag på golvet så att ingen ska se mig när jag plockar fram grejerna. Pasta, krossade tomater, salt och peppar, milda mat, en lök och lite matolja. Jag överväger möjligheten att ta mig ut på balkongen för att skörda två blad av min basilika, men avstår på grund av risken. Jag lyckas få tag på en skärbräda och en kniv och kryper ur köket ut i hallen för att skära löken, det finns inga fönster i hallen, och ingen vask eller liknande orosmoment. När löken är skuren kryper jag tillbaka in i köket igen och har allvarliga funderingar på att ge upp och ställa mig upp, men ångrar mig av två anledningar. För det första har jag inte ätit på flera dagar och skulle därför knappast klara av att stå upp, för det andra kan jag ju helt enkelt inte ge upp nu. Jag börjar fräsa löken men den bränns vid eftersom jag inte kan se över kastrullens kant så den befinner sig en meter över min trygghet på golvet. jag tar ner kastrullen på golvet och börjar skrapa med min träslev. Löken är förstörd och jag får fortsätta utan den, smaken är inte det viktigaste i det här läget. Jag måste ha mat. innan jag ställer upp kastrullen på plattan igen slår jag i min milda mat och lyckas, efter vissa risktaganden få tag i en konservburksöppnare och kan så även slå i de krossade tomaterna i kastrullen. När jag rör runt min födas basingredienser är botten skrovlig och det flyter upp svarta flagor av sönderbränd lök i röran. Jag ställer upp kastrullen på den varma plattan och lyckas sedan överlista skåpdörren och få fram en till kastrull, att koka pastan i. Jag ereinrar mig att det står en halvfull flaska med mineralvatten i kylskåpets nedre del och jag tar fram den. För att slippa att resa mig till knästående för att fylla kastrullen med vatten använder jag mig av innehållet i min butelj för att koka pasta. Jag häller pasta i min kastrull, slår på en platta och ställer upp kastrullen på den. Jag tar min träslev och sträcker mig försíktigt upp efter den första kastrullen med den brända löken i. Jag tar den ljudlöst ned på golvet och rör intensivt i den och jag upptäcker att det varit alldeles för varmt på plattan och att ännu mer brändlök således har lossnat från botten. En tår letar sig ur mina allt mer desperata ögon och faller i "såsen" och jag kommer på saltet och pepparen. Jag måste stålsätta mig, "får jag i mig lite mat kommer allt bli bra" tänker jag gång på gång för mig själv medan jag sträcker mina darrande händer efter saltkaret och pepparkvarnen. Mina händer vill instinktivt tillbaka till den varma kastrullen för att återfå lite värme. Jag andas in min sås och känner att den ger mig energi, min kropp vet vad det här målet mat kan innebära och när mina sinnen påminns om hur nära jag är att lyckas. Jag låter höger hand åter sluta sig om peppar kvarnen och skruvar desperat på den ett par gånger över kastrullen men måste snart överge kvarnen när jag känner att mina armmuskler inte orkar. Pepparkvarnen släpper jag utmattad bredvid kastrullen och värmer åter mina händer en stund. När jag släpper kastrullen med mina frusna händer, för att ta saltkaret, ser jag hur den börjar röra på sig. Kastrullen flyter fram och åter några millimeter på golvet och jag stirrar intensivt för att avgöra om det var en hallucination eller om kastrullen verkligen rörde på sig. Det hela var mycket verkligare än vad mina hallucination varit, de brukar dessutom innefatta mer spektakulära saker än vad det föreföll att röra sig om nu. Jag tar tag i kastrullen och lyfter på den. Under kastrullens botten ser jag långa, sega trådar mellan golvet och kastrullens botten. Mitt plastgolv smälter. I hast ställer jag ner kastrullen och häller snabbt i salt innan jag ska ställa upp den på bänken. Saltet slår jag i alldeles för fort och hinner inte förhindra katastrofen innan jag vänder upp och ned på saltkaret med fel hål öppet, hela såsens yta täcks av ett ljust pulver som sakta antar samma färg som såsen under det tjocka lagret av salt. Paniken slår mig ochjag börjar ösa ur det översta lagret i min röra på golvet. Mina, om av panik eller kyla och energibrist vet jag ej, darrande händer gör allt för stora rörelser och sleven tar med sig onödigt mycket sås och blandar ner allt för mycket av saltet i den svartprickiga röran. Nu forsar tårar över mina kinder och jag slänger sleven ifrån mig. Jag slänger huvudet ned mot min krökta arm och pressar ögonen hårt mot armen och storgråter. Jag är nära att bryta ihop. Men så, plötsligt väcks jag till liv igen, det börjar fräsa upp på spisen av att pastan kokar över. Min fokus hade legat på såsen och jag hade helt glömt bort pastan. Den måste vara alldeles överkokt men det gör ingenting. Jag tar kastrullen, kryper med den de två meterna bort till vasken och lyfter upp kastrullen i den. Med kastrullens kant mot sidan av vasken häller jag av vattnet men just i den stund jag ska vilka upp kastrullen igen för att ta ner den och hugga in på mitt mål hör jag hur någon går i våningen ovanför, bestämda steg, fram och åter. Jag stelnar till i skräck och tappar kastrullen som fortfarande är vinklad mot vaskens insida. Pastan rinner ut i vasken, det mesta hinner rinna ut innan jag åter får kontroll på mig själv och vinklar upp den. Jag tar ned den och finner fyra makaroner, spruckna och trasiga, men ändå fyra makaroner. Jag äter upp dem på mindre än tre sekunder och lyfter sedan upp kastrullen för att försöka skopa tillbaka makaronerna från vasken i kastrullen. Jag når med böjd handled ned så att jag precis kan fiska upp en ordentlig skopa makaroner. När jag med hopp lyfter ned kastrullen till mig på golvet för att fortsätta mitt mål stelnar jag till av skräck och äckel. Inte bara har jag fått upp några av mina trasiga makaroner, min kastrull är även fylld av stora vita fluglarver som kravlar in och ut genom en halv, död råtta. Jag kastar kastrullen ifrån mig och kryper fort ut från köket och det känns som om råttan skulle kuna komma efter mig och hoppa på mig vilken sekund som hellst. När jag kommer in i mitt rum, det enda rummet som jag har lyckats sätta upp någon form av övertäckning för fönstrena reser jag mig upp och kastar mig i sängen. Kallsvettig tar jag av mig min utslitna t-shirt och kastar den på golvet. Jag kryper fort ner under täcket för att täcka min, sånär som på kallsonger, nakna kropp. Jag hör pulsen slå hårt och snabbt och jag halvsitter upp och stirrar på min öppna dörr. Först en mycket lång tid efter att jag lagt mig där, förmodligen flera timmar senare, vågar jag springa upp och stänga och låsa dörren till mitt rum. Ännu en natt under vilken jag misslyckas med att få någonting i mig, ännu en natt under vilken jag ligger sömnlös i panik.

jag har tagit studenten. Robert Gyris lyckades fånga glädjen ganska fint i bland annat kortet som finns här intill. Imorgon ska jag med min sambo Björn till hedemora och hänga med folk som tar studenten där, vi ska tillsammans ta studenten (alltså kidnappa Erik som tar studenten därnere). Jag har flyttat till Falun, delar en trea med nyss nämnda Björn från hedemora i det gemytliga Bojsenburg - bara namnet ger ju en mysig känsla i magen.


Jag lyssnar på Thåströms "När muren föll" och konstaterar att jag vill kapa en arm som minne. Av vem - det vet jag inte men det är de materiella minnena som är stöttestenen i min självterapi. Minnesbilder bleknar och försvinner, jag kommer glömma allt, till slut. Men i gengäld ruttnar en arm, och föremål försvinner. Det är nog ingen idé. Så jag nöjer mig med att vara tafatthet och nervösa ryckningar. Jag är yr och det dunkar i huvudet, det pumpar i mitt bröst och jag kan inte och kommer dessvärre inte att gråta mig till sömns inatt. Jag vet inte riktigt varför jag vill det, men jag antar att det är som den store Höglund en gång sa "det är skönt att kuna bli förtvivlad [...] det är tungt och idiotiskt, men man vänjer sig".

I övermorgon ska jag till stockholm och träffa Fredrik Hallor, Tove Fraurud och Åke Hallor Fraurud för att fira åkes tremånaderskalas. Det finns någonting att glädjas åt iaf.



"Det var som nånting som jag glömt bort kom tillbaks,
som nåt jag tappat men sen plötsligt hade kvar.
Och jag som aldrig gjort en kvinna glad, kände att jag,
bara måste få va med dig. "
när muren föll