Jag har slappat i solen och klippt gräs idag. Jag grubblat mycket kring synen på livet. Inte det klassiska dravlet om vad livet är eller meningen med livet, utan helt enkelt vad som krävs för att kunna bli lycklig. Jag vill till viss mån hänvisa till tidigare inlägg som jag skrivit och som till viss del berör ämnet. Jag är mycket medveten om att mitt resonemang endast passar in på människor från i-länder och människor som int elever i fattigdom. Mina slutsatser är som följer:

1. Grunden för att kunna bli lycklig är att kunna bli den person man vill vara. Du kan bli den person du vill vara.
2. Om du bara är ärlig mot dig själv och gör det som får dig att må bra kan du bli lycklig. Inte nödvändigtvis genom att jävlas med alla andra för att må bra av det själv, men du ska följa de moraliska och etiska regler du upplever som dina.
3. Finns det "regler" som du mår dåligt av eller som du inte tycker om måste du fråga dig om du lever efter dem för att de är dina principer eller bara någon annans principer du fått inslagna i skallen av någon annan.

Pluggar du till det du pluggar till för att du vill det eller för att du förväntas göra det, kan du göra någonting annat istället. Någonting som skulle göra dig lyckligare? Om det gör det, vad är det då som håller dig tillbaka? Vad är det osm får dig att inte göra det istället? Förmodligen är det att du vill göra vad som förväntas av dig, men att låta sig hunsas (om än "hunsandet" sker i all välmening) av någon kan aldrig göra dig lycklig. Vi är, precis som upplysningsfilosoferna sa, ett oskrivet blad när vi föds och fylls under livets gång med innehåll. Du kan aldrig sudda och när ditt liv går mt sitt slut har du bara ditt eget blad att läsa. Det viktigaste med det tankesättet är dock att komma ihåg att det är mycekt roligare att ha ett halvt blad skrivet med någonting som verkligen har givit någonting än att ha ett helt blad med ointressenta saker och en kort markering av typen "jaha, det här va rju inte så jävla kul..." skriven i mitten. Att göra det man vill göra är väldigt lätt att säga och en mycket svår sak att uppfylla. Att folk ska tycka att man är tokig är ofta någonting som hindar en från att göra självuppfyllande saker. Att folk ska tycka att det du gör inte är bra är ofta någonting som hindrar en från att göra självuppfyllande saker. Min absoluta favoritbok är, som tidigare nämnts,  "Veronika bestämmer sig för att dö" av Paolo Coelho. En bok jag i allmänhet rekomenderar alla att läsa. I boken talas det mycket om att uppfattas som galen och en historia som tas upp i den är en kort historia om ett kungadömme för längesedan och lyder ungefär såhär (fritt efter minnet):

"Det va rne gång ett litet kungadömme där folk var glada och kände stor vördnad för sin kung, en kung som var barmhärtig och mycket rättivs, klok och älskad av sitt folk. Det fanns dock en häxa ute i skogen som var förbannad på kungen eftersom han hade kört ut henne från staden eftersom hon förhäxade befolkningen och ställde till oreda. Häxan förberedde en hämnd mot kungen, en hämnd som skulle få honom att bli hatad av sitt folk, hon skulle förtrolla kungens dricksvatten så att han blev galen av att dricka det. När han sedan började fatta allt mer galna beslut skulle folk bli arga på honom och han skulle störtas från sin tron. När häxan skulle verkställa sin plan gick någonting på tok och istället för att förtrolla kungens brunn förtrollades allt vatten i hela staden. Kungen hade dock anat oråd och vägrade dricka av vattnet och uppmanade befolkningen att inte dricka det. Men det var försent och i princip alla i staden hade inom mycket kort tid fått i sig av häxans förtrollning. Kungen försökte förklara att de ju hade blivit galna och att det berodde på att en häxa, precis som han hade sagt, hade förtrollat deras dricksvatten. Folket blev ursinta på kungens påstående om att de hade blivit galna och trots tappra försök att bota dem och genom att rena vattnet förblev folket galna. Till slut gick det så långt att folket förklarade att det ju var kungen som blivit galen och inte alls de och att han därför måste avsättas."

Sensmoralen i den lilla sagen är att det som är normalt är det som ansesvara normalt bland de stora flertalet, galet är motsatsen. Att således inte vara galen är - om man ska hårddra det - att vara som alla andra och det är ju inte alltid det som gör oss lyckliga, som personer. Bekräftelse, ryggdunk och ytlig vänskap är inte vad som krävs för att uppfylla sina drömmar.