jag har tagit studenten. Robert Gyris lyckades fånga glädjen ganska fint i bland annat kortet som finns här intill. Imorgon ska jag med min sambo Björn till hedemora och hänga med folk som tar studenten där, vi ska tillsammans ta studenten (alltså kidnappa Erik som tar studenten därnere). Jag har flyttat till Falun, delar en trea med nyss nämnda Björn från hedemora i det gemytliga Bojsenburg - bara namnet ger ju en mysig känsla i magen.


Jag lyssnar på Thåströms "När muren föll" och konstaterar att jag vill kapa en arm som minne. Av vem - det vet jag inte men det är de materiella minnena som är stöttestenen i min självterapi. Minnesbilder bleknar och försvinner, jag kommer glömma allt, till slut. Men i gengäld ruttnar en arm, och föremål försvinner. Det är nog ingen idé. Så jag nöjer mig med att vara tafatthet och nervösa ryckningar. Jag är yr och det dunkar i huvudet, det pumpar i mitt bröst och jag kan inte och kommer dessvärre inte att gråta mig till sömns inatt. Jag vet inte riktigt varför jag vill det, men jag antar att det är som den store Höglund en gång sa "det är skönt att kuna bli förtvivlad [...] det är tungt och idiotiskt, men man vänjer sig".

I övermorgon ska jag till stockholm och träffa Fredrik Hallor, Tove Fraurud och Åke Hallor Fraurud för att fira åkes tremånaderskalas. Det finns någonting att glädjas åt iaf.



"Det var som nånting som jag glömt bort kom tillbaks,
som nåt jag tappat men sen plötsligt hade kvar.
Och jag som aldrig gjort en kvinna glad, kände att jag,
bara måste få va med dig. "
när muren föll