Jag har slagit sönder alla klockor men solens hotfulla sken börjar precis ta över den skrämmande månens funktion som ljuskälla. Klockan borde vara ungefär tre på natten, någon gång under första halvan av juni.
Jag har låst dörren och reglat fönstrena. Nu kryper jag på golvet så att ingen ska se mig när jag plockar fram grejerna. Pasta, krossade tomater, salt och peppar, milda mat, en lök och lite matolja. Jag överväger möjligheten att ta mig ut på balkongen för att skörda två blad av min basilika, men avstår på grund av risken. Jag lyckas få tag på en skärbräda och en kniv och kryper ur köket ut i hallen för att skära löken, det finns inga fönster i hallen, och ingen vask eller liknande orosmoment. När löken är skuren kryper jag tillbaka in i köket igen och har allvarliga funderingar på att ge upp och ställa mig upp, men ångrar mig av två anledningar. För det första har jag inte ätit på flera dagar och skulle därför knappast klara av att stå upp, för det andra kan jag ju helt enkelt inte ge upp nu. Jag börjar fräsa löken men den bränns vid eftersom jag inte kan se över kastrullens kant så den befinner sig en meter över min trygghet på golvet. jag tar ner kastrullen på golvet och börjar skrapa med min träslev. Löken är förstörd och jag får fortsätta utan den, smaken är inte det viktigaste i det här läget. Jag måste ha mat. innan jag ställer upp kastrullen på plattan igen slår jag i min milda mat och lyckas, efter vissa risktaganden få tag i en konservburksöppnare och kan så även slå i de krossade tomaterna i kastrullen. När jag rör runt min födas basingredienser är botten skrovlig och det flyter upp svarta flagor av sönderbränd lök i röran. Jag ställer upp kastrullen på den varma plattan och lyckas sedan överlista skåpdörren och få fram en till kastrull, att koka pastan i. Jag ereinrar mig att det står en halvfull flaska med mineralvatten i kylskåpets nedre del och jag tar fram den. För att slippa att resa mig till knästående för att fylla kastrullen med vatten använder jag mig av innehållet i min butelj för att koka pasta. Jag häller pasta i min kastrull, slår på en platta och ställer upp kastrullen på den. Jag tar min träslev och sträcker mig försíktigt upp efter den första kastrullen med den brända löken i. Jag tar den ljudlöst ned på golvet och rör intensivt i den och jag upptäcker att det varit alldeles för varmt på plattan och att ännu mer brändlök således har lossnat från botten. En tår letar sig ur mina allt mer desperata ögon och faller i "såsen" och jag kommer på saltet och pepparen. Jag måste stålsätta mig, "får jag i mig lite mat kommer allt bli bra" tänker jag gång på gång för mig själv medan jag sträcker mina darrande händer efter saltkaret och pepparkvarnen. Mina händer vill instinktivt tillbaka till den varma kastrullen för att återfå lite värme. Jag andas in min sås och känner att den ger mig energi, min kropp vet vad det här målet mat kan innebära och när mina sinnen påminns om hur nära jag är att lyckas. Jag låter höger hand åter sluta sig om peppar kvarnen och skruvar desperat på den ett par gånger över kastrullen men måste snart överge kvarnen när jag känner att mina armmuskler inte orkar. Pepparkvarnen släpper jag utmattad bredvid kastrullen och värmer åter mina händer en stund. När jag släpper kastrullen med mina frusna händer, för att ta saltkaret, ser jag hur den börjar röra på sig. Kastrullen flyter fram och åter några millimeter på golvet och jag stirrar intensivt för att avgöra om det var en hallucination eller om kastrullen verkligen rörde på sig. Det hela var mycket verkligare än vad mina hallucination varit, de brukar dessutom innefatta mer spektakulära saker än vad det föreföll att röra sig om nu. Jag tar tag i kastrullen och lyfter på den. Under kastrullens botten ser jag långa, sega trådar mellan golvet och kastrullens botten. Mitt plastgolv smälter. I hast ställer jag ner kastrullen och häller snabbt i salt innan jag ska ställa upp den på bänken. Saltet slår jag i alldeles för fort och hinner inte förhindra katastrofen innan jag vänder upp och ned på saltkaret med fel hål öppet, hela såsens yta täcks av ett ljust pulver som sakta antar samma färg som såsen under det tjocka lagret av salt. Paniken slår mig ochjag börjar ösa ur det översta lagret i min röra på golvet. Mina, om av panik eller kyla och energibrist vet jag ej, darrande händer gör allt för stora rörelser och sleven tar med sig onödigt mycket sås och blandar ner allt för mycket av saltet i den svartprickiga röran. Nu forsar tårar över mina kinder och jag slänger sleven ifrån mig. Jag slänger huvudet ned mot min krökta arm och pressar ögonen hårt mot armen och storgråter. Jag är nära att bryta ihop. Men så, plötsligt väcks jag till liv igen, det börjar fräsa upp på spisen av att pastan kokar över. Min fokus hade legat på såsen och jag hade helt glömt bort pastan. Den måste vara alldeles överkokt men det gör ingenting. Jag tar kastrullen, kryper med den de två meterna bort till vasken och lyfter upp kastrullen i den. Med kastrullens kant mot sidan av vasken häller jag av vattnet men just i den stund jag ska vilka upp kastrullen igen för att ta ner den och hugga in på mitt mål hör jag hur någon går i våningen ovanför, bestämda steg, fram och åter. Jag stelnar till i skräck och tappar kastrullen som fortfarande är vinklad mot vaskens insida. Pastan rinner ut i vasken, det mesta hinner rinna ut innan jag åter får kontroll på mig själv och vinklar upp den. Jag tar ned den och finner fyra makaroner, spruckna och trasiga, men ändå fyra makaroner. Jag äter upp dem på mindre än tre sekunder och lyfter sedan upp kastrullen för att försöka skopa tillbaka makaronerna från vasken i kastrullen. Jag når med böjd handled ned så att jag precis kan fiska upp en ordentlig skopa makaroner. När jag med hopp lyfter ned kastrullen till mig på golvet för att fortsätta mitt mål stelnar jag till av skräck och äckel. Inte bara har jag fått upp några av mina trasiga makaroner, min kastrull är även fylld av stora vita fluglarver som kravlar in och ut genom en halv, död råtta. Jag kastar kastrullen ifrån mig och kryper fort ut från köket och det känns som om råttan skulle kuna komma efter mig och hoppa på mig vilken sekund som hellst. När jag kommer in i mitt rum, det enda rummet som jag har lyckats sätta upp någon form av övertäckning för fönstrena reser jag mig upp och kastar mig i sängen. Kallsvettig tar jag av mig min utslitna t-shirt och kastar den på golvet. Jag kryper fort ner under täcket för att täcka min, sånär som på kallsonger, nakna kropp. Jag hör pulsen slå hårt och snabbt och jag halvsitter upp och stirrar på min öppna dörr. Först en mycket lång tid efter att jag lagt mig där, förmodligen flera timmar senare, vågar jag springa upp och stänga och låsa dörren till mitt rum. Ännu en natt under vilken jag misslyckas med att få någonting i mig, ännu en natt under vilken jag ligger sömnlös i panik.