helt galet..
Jag har slappat i solen och klippt gräs idag. Jag grubblat mycket kring synen på livet. Inte det klassiska dravlet om vad livet är eller meningen med livet, utan helt enkelt vad som krävs för att kunna bli lycklig. Jag vill till viss mån hänvisa till tidigare inlägg som jag skrivit och som till viss del berör ämnet. Jag är mycket medveten om att mitt resonemang endast passar in på människor från i-länder och människor som int elever i fattigdom. Mina slutsatser är som följer:
1. Grunden för att kunna bli lycklig är att kunna bli den person man vill vara. Du kan bli den person du vill vara.
2. Om du bara är ärlig mot dig själv och gör det som får dig att må bra kan du bli lycklig. Inte nödvändigtvis genom att jävlas med alla andra för att må bra av det själv, men du ska följa de moraliska och etiska regler du upplever som dina.
3. Finns det "regler" som du mår dåligt av eller som du inte tycker om måste du fråga dig om du lever efter dem för att de är dina principer eller bara någon annans principer du fått inslagna i skallen av någon annan.
Pluggar du till det du pluggar till för att du vill det eller för att du förväntas göra det, kan du göra någonting annat istället. Någonting som skulle göra dig lyckligare? Om det gör det, vad är det då som håller dig tillbaka? Vad är det osm får dig att inte göra det istället? Förmodligen är det att du vill göra vad som förväntas av dig, men att låta sig hunsas (om än "hunsandet" sker i all välmening) av någon kan aldrig göra dig lycklig. Vi är, precis som upplysningsfilosoferna sa, ett oskrivet blad när vi föds och fylls under livets gång med innehåll. Du kan aldrig sudda och när ditt liv går mt sitt slut har du bara ditt eget blad att läsa. Det viktigaste med det tankesättet är dock att komma ihåg att det är mycekt roligare att ha ett halvt blad skrivet med någonting som verkligen har givit någonting än att ha ett helt blad med ointressenta saker och en kort markering av typen "jaha, det här va rju inte så jävla kul..." skriven i mitten. Att göra det man vill göra är väldigt lätt att säga och en mycket svår sak att uppfylla. Att folk ska tycka att man är tokig är ofta någonting som hindar en från att göra självuppfyllande saker. Att folk ska tycka att det du gör inte är bra är ofta någonting som hindrar en från att göra självuppfyllande saker. Min absoluta favoritbok är, som tidigare nämnts, "Veronika bestämmer sig för att dö" av Paolo Coelho. En bok jag i allmänhet rekomenderar alla att läsa. I boken talas det mycket om att uppfattas som galen och en historia som tas upp i den är en kort historia om ett kungadömme för längesedan och lyder ungefär såhär (fritt efter minnet):
"Det va rne gång ett litet kungadömme där folk var glada och kände stor vördnad för sin kung, en kung som var barmhärtig och mycket rättivs, klok och älskad av sitt folk. Det fanns dock en häxa ute i skogen som var förbannad på kungen eftersom han hade kört ut henne från staden eftersom hon förhäxade befolkningen och ställde till oreda. Häxan förberedde en hämnd mot kungen, en hämnd som skulle få honom att bli hatad av sitt folk, hon skulle förtrolla kungens dricksvatten så att han blev galen av att dricka det. När han sedan började fatta allt mer galna beslut skulle folk bli arga på honom och han skulle störtas från sin tron. När häxan skulle verkställa sin plan gick någonting på tok och istället för att förtrolla kungens brunn förtrollades allt vatten i hela staden. Kungen hade dock anat oråd och vägrade dricka av vattnet och uppmanade befolkningen att inte dricka det. Men det var försent och i princip alla i staden hade inom mycket kort tid fått i sig av häxans förtrollning. Kungen försökte förklara att de ju hade blivit galna och att det berodde på att en häxa, precis som han hade sagt, hade förtrollat deras dricksvatten. Folket blev ursinta på kungens påstående om att de hade blivit galna och trots tappra försök att bota dem och genom att rena vattnet förblev folket galna. Till slut gick det så långt att folket förklarade att det ju var kungen som blivit galen och inte alls de och att han därför måste avsättas."
Sensmoralen i den lilla sagen är att det som är normalt är det som ansesvara normalt bland de stora flertalet, galet är motsatsen. Att således inte vara galen är - om man ska hårddra det - att vara som alla andra och det är ju inte alltid det som gör oss lyckliga, som personer. Bekräftelse, ryggdunk och ytlig vänskap är inte vad som krävs för att uppfylla sina drömmar.
1. Grunden för att kunna bli lycklig är att kunna bli den person man vill vara. Du kan bli den person du vill vara.
2. Om du bara är ärlig mot dig själv och gör det som får dig att må bra kan du bli lycklig. Inte nödvändigtvis genom att jävlas med alla andra för att må bra av det själv, men du ska följa de moraliska och etiska regler du upplever som dina.
3. Finns det "regler" som du mår dåligt av eller som du inte tycker om måste du fråga dig om du lever efter dem för att de är dina principer eller bara någon annans principer du fått inslagna i skallen av någon annan.
Pluggar du till det du pluggar till för att du vill det eller för att du förväntas göra det, kan du göra någonting annat istället. Någonting som skulle göra dig lyckligare? Om det gör det, vad är det då som håller dig tillbaka? Vad är det osm får dig att inte göra det istället? Förmodligen är det att du vill göra vad som förväntas av dig, men att låta sig hunsas (om än "hunsandet" sker i all välmening) av någon kan aldrig göra dig lycklig. Vi är, precis som upplysningsfilosoferna sa, ett oskrivet blad när vi föds och fylls under livets gång med innehåll. Du kan aldrig sudda och när ditt liv går mt sitt slut har du bara ditt eget blad att läsa. Det viktigaste med det tankesättet är dock att komma ihåg att det är mycekt roligare att ha ett halvt blad skrivet med någonting som verkligen har givit någonting än att ha ett helt blad med ointressenta saker och en kort markering av typen "jaha, det här va rju inte så jävla kul..." skriven i mitten. Att göra det man vill göra är väldigt lätt att säga och en mycket svår sak att uppfylla. Att folk ska tycka att man är tokig är ofta någonting som hindar en från att göra självuppfyllande saker. Att folk ska tycka att det du gör inte är bra är ofta någonting som hindrar en från att göra självuppfyllande saker. Min absoluta favoritbok är, som tidigare nämnts, "Veronika bestämmer sig för att dö" av Paolo Coelho. En bok jag i allmänhet rekomenderar alla att läsa. I boken talas det mycket om att uppfattas som galen och en historia som tas upp i den är en kort historia om ett kungadömme för längesedan och lyder ungefär såhär (fritt efter minnet):
"Det va rne gång ett litet kungadömme där folk var glada och kände stor vördnad för sin kung, en kung som var barmhärtig och mycket rättivs, klok och älskad av sitt folk. Det fanns dock en häxa ute i skogen som var förbannad på kungen eftersom han hade kört ut henne från staden eftersom hon förhäxade befolkningen och ställde till oreda. Häxan förberedde en hämnd mot kungen, en hämnd som skulle få honom att bli hatad av sitt folk, hon skulle förtrolla kungens dricksvatten så att han blev galen av att dricka det. När han sedan började fatta allt mer galna beslut skulle folk bli arga på honom och han skulle störtas från sin tron. När häxan skulle verkställa sin plan gick någonting på tok och istället för att förtrolla kungens brunn förtrollades allt vatten i hela staden. Kungen hade dock anat oråd och vägrade dricka av vattnet och uppmanade befolkningen att inte dricka det. Men det var försent och i princip alla i staden hade inom mycket kort tid fått i sig av häxans förtrollning. Kungen försökte förklara att de ju hade blivit galna och att det berodde på att en häxa, precis som han hade sagt, hade förtrollat deras dricksvatten. Folket blev ursinta på kungens påstående om att de hade blivit galna och trots tappra försök att bota dem och genom att rena vattnet förblev folket galna. Till slut gick det så långt att folket förklarade att det ju var kungen som blivit galen och inte alls de och att han därför måste avsättas."
Sensmoralen i den lilla sagen är att det som är normalt är det som ansesvara normalt bland de stora flertalet, galet är motsatsen. Att således inte vara galen är - om man ska hårddra det - att vara som alla andra och det är ju inte alltid det som gör oss lyckliga, som personer. Bekräftelse, ryggdunk och ytlig vänskap är inte vad som krävs för att uppfylla sina drömmar.
jag hatar blogg.se
Jag har just skrivit Varats olidliga lätthet pt.2. Jaha, och varför finns den inte här för? Jo för att när jag skulle publicera den så av någon jävla anledning hade blogg.se tyckt at jag borde loggas ur och sålunda försvann den och jag fick logga in på nytt och skriva om allting. Dra åt helvete och jag är så jävla ledsen. är det någon gång det är berättigat att använda könsord så är det nu när jag pratar om blogg.se. Jag tänker dock inte göra det eftersom jag är så snäll och duktig. Men vilka jävla as de är! funderar på att skaffa en ny blogg på något annat ställe, bara därför. Blir så jävla ledsen, verkligen så himla ledsen! fan
varats olidliga lätthet pt. 1
Jag har slagit sönder alla klockor men solens hotfulla sken börjar precis ta över den skrämmande månens funktion som ljuskälla. Klockan borde vara ungefär tre på natten, någon gång under första halvan av juni.
Jag har låst dörren och reglat fönstrena. Nu kryper jag på golvet så att ingen ska se mig när jag plockar fram grejerna. Pasta, krossade tomater, salt och peppar, milda mat, en lök och lite matolja. Jag överväger möjligheten att ta mig ut på balkongen för att skörda två blad av min basilika, men avstår på grund av risken. Jag lyckas få tag på en skärbräda och en kniv och kryper ur köket ut i hallen för att skära löken, det finns inga fönster i hallen, och ingen vask eller liknande orosmoment. När löken är skuren kryper jag tillbaka in i köket igen och har allvarliga funderingar på att ge upp och ställa mig upp, men ångrar mig av två anledningar. För det första har jag inte ätit på flera dagar och skulle därför knappast klara av att stå upp, för det andra kan jag ju helt enkelt inte ge upp nu. Jag börjar fräsa löken men den bränns vid eftersom jag inte kan se över kastrullens kant så den befinner sig en meter över min trygghet på golvet. jag tar ner kastrullen på golvet och börjar skrapa med min träslev. Löken är förstörd och jag får fortsätta utan den, smaken är inte det viktigaste i det här läget. Jag måste ha mat. innan jag ställer upp kastrullen på plattan igen slår jag i min milda mat och lyckas, efter vissa risktaganden få tag i en konservburksöppnare och kan så även slå i de krossade tomaterna i kastrullen. När jag rör runt min födas basingredienser är botten skrovlig och det flyter upp svarta flagor av sönderbränd lök i röran. Jag ställer upp kastrullen på den varma plattan och lyckas sedan överlista skåpdörren och få fram en till kastrull, att koka pastan i. Jag ereinrar mig att det står en halvfull flaska med mineralvatten i kylskåpets nedre del och jag tar fram den. För att slippa att resa mig till knästående för att fylla kastrullen med vatten använder jag mig av innehållet i min butelj för att koka pasta. Jag häller pasta i min kastrull, slår på en platta och ställer upp kastrullen på den. Jag tar min träslev och sträcker mig försíktigt upp efter den första kastrullen med den brända löken i. Jag tar den ljudlöst ned på golvet och rör intensivt i den och jag upptäcker att det varit alldeles för varmt på plattan och att ännu mer brändlök således har lossnat från botten. En tår letar sig ur mina allt mer desperata ögon och faller i "såsen" och jag kommer på saltet och pepparen. Jag måste stålsätta mig, "får jag i mig lite mat kommer allt bli bra" tänker jag gång på gång för mig själv medan jag sträcker mina darrande händer efter saltkaret och pepparkvarnen. Mina händer vill instinktivt tillbaka till den varma kastrullen för att återfå lite värme. Jag andas in min sås och känner att den ger mig energi, min kropp vet vad det här målet mat kan innebära och när mina sinnen påminns om hur nära jag är att lyckas. Jag låter höger hand åter sluta sig om peppar kvarnen och skruvar desperat på den ett par gånger över kastrullen men måste snart överge kvarnen när jag känner att mina armmuskler inte orkar. Pepparkvarnen släpper jag utmattad bredvid kastrullen och värmer åter mina händer en stund. När jag släpper kastrullen med mina frusna händer, för att ta saltkaret, ser jag hur den börjar röra på sig. Kastrullen flyter fram och åter några millimeter på golvet och jag stirrar intensivt för att avgöra om det var en hallucination eller om kastrullen verkligen rörde på sig. Det hela var mycket verkligare än vad mina hallucination varit, de brukar dessutom innefatta mer spektakulära saker än vad det föreföll att röra sig om nu. Jag tar tag i kastrullen och lyfter på den. Under kastrullens botten ser jag långa, sega trådar mellan golvet och kastrullens botten. Mitt plastgolv smälter. I hast ställer jag ner kastrullen och häller snabbt i salt innan jag ska ställa upp den på bänken. Saltet slår jag i alldeles för fort och hinner inte förhindra katastrofen innan jag vänder upp och ned på saltkaret med fel hål öppet, hela såsens yta täcks av ett ljust pulver som sakta antar samma färg som såsen under det tjocka lagret av salt. Paniken slår mig ochjag börjar ösa ur det översta lagret i min röra på golvet. Mina, om av panik eller kyla och energibrist vet jag ej, darrande händer gör allt för stora rörelser och sleven tar med sig onödigt mycket sås och blandar ner allt för mycket av saltet i den svartprickiga röran. Nu forsar tårar över mina kinder och jag slänger sleven ifrån mig. Jag slänger huvudet ned mot min krökta arm och pressar ögonen hårt mot armen och storgråter. Jag är nära att bryta ihop. Men så, plötsligt väcks jag till liv igen, det börjar fräsa upp på spisen av att pastan kokar över. Min fokus hade legat på såsen och jag hade helt glömt bort pastan. Den måste vara alldeles överkokt men det gör ingenting. Jag tar kastrullen, kryper med den de två meterna bort till vasken och lyfter upp kastrullen i den. Med kastrullens kant mot sidan av vasken häller jag av vattnet men just i den stund jag ska vilka upp kastrullen igen för att ta ner den och hugga in på mitt mål hör jag hur någon går i våningen ovanför, bestämda steg, fram och åter. Jag stelnar till i skräck och tappar kastrullen som fortfarande är vinklad mot vaskens insida. Pastan rinner ut i vasken, det mesta hinner rinna ut innan jag åter får kontroll på mig själv och vinklar upp den. Jag tar ned den och finner fyra makaroner, spruckna och trasiga, men ändå fyra makaroner. Jag äter upp dem på mindre än tre sekunder och lyfter sedan upp kastrullen för att försöka skopa tillbaka makaronerna från vasken i kastrullen. Jag når med böjd handled ned så att jag precis kan fiska upp en ordentlig skopa makaroner. När jag med hopp lyfter ned kastrullen till mig på golvet för att fortsätta mitt mål stelnar jag till av skräck och äckel. Inte bara har jag fått upp några av mina trasiga makaroner, min kastrull är även fylld av stora vita fluglarver som kravlar in och ut genom en halv, död råtta. Jag kastar kastrullen ifrån mig och kryper fort ut från köket och det känns som om råttan skulle kuna komma efter mig och hoppa på mig vilken sekund som hellst. När jag kommer in i mitt rum, det enda rummet som jag har lyckats sätta upp någon form av övertäckning för fönstrena reser jag mig upp och kastar mig i sängen. Kallsvettig tar jag av mig min utslitna t-shirt och kastar den på golvet. Jag kryper fort ner under täcket för att täcka min, sånär som på kallsonger, nakna kropp. Jag hör pulsen slå hårt och snabbt och jag halvsitter upp och stirrar på min öppna dörr. Först en mycket lång tid efter att jag lagt mig där, förmodligen flera timmar senare, vågar jag springa upp och stänga och låsa dörren till mitt rum. Ännu en natt under vilken jag misslyckas med att få någonting i mig, ännu en natt under vilken jag ligger sömnlös i panik.
Jag har låst dörren och reglat fönstrena. Nu kryper jag på golvet så att ingen ska se mig när jag plockar fram grejerna. Pasta, krossade tomater, salt och peppar, milda mat, en lök och lite matolja. Jag överväger möjligheten att ta mig ut på balkongen för att skörda två blad av min basilika, men avstår på grund av risken. Jag lyckas få tag på en skärbräda och en kniv och kryper ur köket ut i hallen för att skära löken, det finns inga fönster i hallen, och ingen vask eller liknande orosmoment. När löken är skuren kryper jag tillbaka in i köket igen och har allvarliga funderingar på att ge upp och ställa mig upp, men ångrar mig av två anledningar. För det första har jag inte ätit på flera dagar och skulle därför knappast klara av att stå upp, för det andra kan jag ju helt enkelt inte ge upp nu. Jag börjar fräsa löken men den bränns vid eftersom jag inte kan se över kastrullens kant så den befinner sig en meter över min trygghet på golvet. jag tar ner kastrullen på golvet och börjar skrapa med min träslev. Löken är förstörd och jag får fortsätta utan den, smaken är inte det viktigaste i det här läget. Jag måste ha mat. innan jag ställer upp kastrullen på plattan igen slår jag i min milda mat och lyckas, efter vissa risktaganden få tag i en konservburksöppnare och kan så även slå i de krossade tomaterna i kastrullen. När jag rör runt min födas basingredienser är botten skrovlig och det flyter upp svarta flagor av sönderbränd lök i röran. Jag ställer upp kastrullen på den varma plattan och lyckas sedan överlista skåpdörren och få fram en till kastrull, att koka pastan i. Jag ereinrar mig att det står en halvfull flaska med mineralvatten i kylskåpets nedre del och jag tar fram den. För att slippa att resa mig till knästående för att fylla kastrullen med vatten använder jag mig av innehållet i min butelj för att koka pasta. Jag häller pasta i min kastrull, slår på en platta och ställer upp kastrullen på den. Jag tar min träslev och sträcker mig försíktigt upp efter den första kastrullen med den brända löken i. Jag tar den ljudlöst ned på golvet och rör intensivt i den och jag upptäcker att det varit alldeles för varmt på plattan och att ännu mer brändlök således har lossnat från botten. En tår letar sig ur mina allt mer desperata ögon och faller i "såsen" och jag kommer på saltet och pepparen. Jag måste stålsätta mig, "får jag i mig lite mat kommer allt bli bra" tänker jag gång på gång för mig själv medan jag sträcker mina darrande händer efter saltkaret och pepparkvarnen. Mina händer vill instinktivt tillbaka till den varma kastrullen för att återfå lite värme. Jag andas in min sås och känner att den ger mig energi, min kropp vet vad det här målet mat kan innebära och när mina sinnen påminns om hur nära jag är att lyckas. Jag låter höger hand åter sluta sig om peppar kvarnen och skruvar desperat på den ett par gånger över kastrullen men måste snart överge kvarnen när jag känner att mina armmuskler inte orkar. Pepparkvarnen släpper jag utmattad bredvid kastrullen och värmer åter mina händer en stund. När jag släpper kastrullen med mina frusna händer, för att ta saltkaret, ser jag hur den börjar röra på sig. Kastrullen flyter fram och åter några millimeter på golvet och jag stirrar intensivt för att avgöra om det var en hallucination eller om kastrullen verkligen rörde på sig. Det hela var mycket verkligare än vad mina hallucination varit, de brukar dessutom innefatta mer spektakulära saker än vad det föreföll att röra sig om nu. Jag tar tag i kastrullen och lyfter på den. Under kastrullens botten ser jag långa, sega trådar mellan golvet och kastrullens botten. Mitt plastgolv smälter. I hast ställer jag ner kastrullen och häller snabbt i salt innan jag ska ställa upp den på bänken. Saltet slår jag i alldeles för fort och hinner inte förhindra katastrofen innan jag vänder upp och ned på saltkaret med fel hål öppet, hela såsens yta täcks av ett ljust pulver som sakta antar samma färg som såsen under det tjocka lagret av salt. Paniken slår mig ochjag börjar ösa ur det översta lagret i min röra på golvet. Mina, om av panik eller kyla och energibrist vet jag ej, darrande händer gör allt för stora rörelser och sleven tar med sig onödigt mycket sås och blandar ner allt för mycket av saltet i den svartprickiga röran. Nu forsar tårar över mina kinder och jag slänger sleven ifrån mig. Jag slänger huvudet ned mot min krökta arm och pressar ögonen hårt mot armen och storgråter. Jag är nära att bryta ihop. Men så, plötsligt väcks jag till liv igen, det börjar fräsa upp på spisen av att pastan kokar över. Min fokus hade legat på såsen och jag hade helt glömt bort pastan. Den måste vara alldeles överkokt men det gör ingenting. Jag tar kastrullen, kryper med den de två meterna bort till vasken och lyfter upp kastrullen i den. Med kastrullens kant mot sidan av vasken häller jag av vattnet men just i den stund jag ska vilka upp kastrullen igen för att ta ner den och hugga in på mitt mål hör jag hur någon går i våningen ovanför, bestämda steg, fram och åter. Jag stelnar till i skräck och tappar kastrullen som fortfarande är vinklad mot vaskens insida. Pastan rinner ut i vasken, det mesta hinner rinna ut innan jag åter får kontroll på mig själv och vinklar upp den. Jag tar ned den och finner fyra makaroner, spruckna och trasiga, men ändå fyra makaroner. Jag äter upp dem på mindre än tre sekunder och lyfter sedan upp kastrullen för att försöka skopa tillbaka makaronerna från vasken i kastrullen. Jag når med böjd handled ned så att jag precis kan fiska upp en ordentlig skopa makaroner. När jag med hopp lyfter ned kastrullen till mig på golvet för att fortsätta mitt mål stelnar jag till av skräck och äckel. Inte bara har jag fått upp några av mina trasiga makaroner, min kastrull är även fylld av stora vita fluglarver som kravlar in och ut genom en halv, död råtta. Jag kastar kastrullen ifrån mig och kryper fort ut från köket och det känns som om råttan skulle kuna komma efter mig och hoppa på mig vilken sekund som hellst. När jag kommer in i mitt rum, det enda rummet som jag har lyckats sätta upp någon form av övertäckning för fönstrena reser jag mig upp och kastar mig i sängen. Kallsvettig tar jag av mig min utslitna t-shirt och kastar den på golvet. Jag kryper fort ner under täcket för att täcka min, sånär som på kallsonger, nakna kropp. Jag hör pulsen slå hårt och snabbt och jag halvsitter upp och stirrar på min öppna dörr. Först en mycket lång tid efter att jag lagt mig där, förmodligen flera timmar senare, vågar jag springa upp och stänga och låsa dörren till mitt rum. Ännu en natt under vilken jag misslyckas med att få någonting i mig, ännu en natt under vilken jag ligger sömnlös i panik.
Varför är du så tyst?
"Du springer över tundran och skriker högt
När du vet att ingen annan ser
Du vandrar längs järnvägsspåren du älskar
Och vinkar åt tågen och ler
Sen sätter du dig på ett café nånstans
Och bjuder dig själv på te
Varför är du så tyst
Varför är du så tyst
Anna"
student, flytt, barn och flickorochmusik
jag har tagit studenten. Robert Gyris lyckades fånga glädjen ganska fint i bland annat kortet som finns här intill. Imorgon ska jag med min sambo Björn till hedemora och hänga med folk som tar studenten där, vi ska tillsammans ta studenten (alltså kidnappa Erik som tar studenten därnere). Jag har flyttat till Falun, delar en trea med nyss nämnda Björn från hedemora i det gemytliga Bojsenburg - bara namnet ger ju en mysig känsla i magen.
Jag lyssnar på Thåströms "När muren föll" och konstaterar att jag vill kapa en arm som minne. Av vem - det vet jag inte men det är de materiella minnena som är stöttestenen i min självterapi. Minnesbilder bleknar och försvinner, jag kommer glömma allt, till slut. Men i gengäld ruttnar en arm, och föremål försvinner. Det är nog ingen idé. Så jag nöjer mig med att vara tafatthet och nervösa ryckningar. Jag är yr och det dunkar i huvudet, det pumpar i mitt bröst och jag kan inte och kommer dessvärre inte att gråta mig till sömns inatt. Jag vet inte riktigt varför jag vill det, men jag antar att det är som den store Höglund en gång sa "det är skönt att kuna bli förtvivlad [...] det är tungt och idiotiskt, men man vänjer sig".
I övermorgon ska jag till stockholm och träffa Fredrik Hallor, Tove Fraurud och Åke Hallor Fraurud för att fira åkes tremånaderskalas. Det finns någonting att glädjas åt iaf.
"Det var som nånting som jag glömt bort kom tillbaks,
som nåt jag tappat men sen plötsligt hade kvar.
Och jag som aldrig gjort en kvinna glad, kände att jag,
bara måste få va med dig. "
när muren föll
Jag lyssnar på Thåströms "När muren föll" och konstaterar att jag vill kapa en arm som minne. Av vem - det vet jag inte men det är de materiella minnena som är stöttestenen i min självterapi. Minnesbilder bleknar och försvinner, jag kommer glömma allt, till slut. Men i gengäld ruttnar en arm, och föremål försvinner. Det är nog ingen idé. Så jag nöjer mig med att vara tafatthet och nervösa ryckningar. Jag är yr och det dunkar i huvudet, det pumpar i mitt bröst och jag kan inte och kommer dessvärre inte att gråta mig till sömns inatt. Jag vet inte riktigt varför jag vill det, men jag antar att det är som den store Höglund en gång sa "det är skönt att kuna bli förtvivlad [...] det är tungt och idiotiskt, men man vänjer sig".
I övermorgon ska jag till stockholm och träffa Fredrik Hallor, Tove Fraurud och Åke Hallor Fraurud för att fira åkes tremånaderskalas. Det finns någonting att glädjas åt iaf.
"Det var som nånting som jag glömt bort kom tillbaks,
som nåt jag tappat men sen plötsligt hade kvar.
Och jag som aldrig gjort en kvinna glad, kände att jag,
bara måste få va med dig. "
när muren föll
wonderland and back
jag sitter och beundrar kung henry/henry bowers. få killar skriver och rappar så bra, han gör det dessutom grymt på både engelska och svenska.
kolla in hans hemsida och lyssna på lite smakprov.
She sat on my doorstep
for twenty hours
but she won't get any flowers
from henry bowers,
'cause sanity was no fan of me
when I needed her most,
she cheated on those
who belived in her so
wonderland and back - henry bowers
kolla in hans hemsida och lyssna på lite smakprov.
She sat on my doorstep
for twenty hours
but she won't get any flowers
from henry bowers,
'cause sanity was no fan of me
when I needed her most,
she cheated on those
who belived in her so
wonderland and back - henry bowers
iPod
Igår fick jag en iPod. En riktig värsting med 60 gb hårdisk och funktionen att spela upp inte bara musik utan även filmer. Jag blev jätteglad ända tills jag ska börja använda den. För det första finns det få saker jag tycker är så jobbigt som när datorprogram ska vara "användarvänliga" och därför gör massa saker automatiskt, jag tycker det är jobbigt eftersom man sällan har en aning om vad som händer. När jag väl lyckats fatta hur man får in musik på den lilla saken börjar jag testa att lägga in filmer. För det första klarar den bara av att spela massa konstiga filformat och jag måste således konvertera de filimer jag vill lägga in på den till dessa filformat. Nrä jag väl lyckats få tag i ett program som kan göra det och ajg konverterat en första fil lägger jag över den på iPoden och upptäcker till min stora glädje att filen inte står att finna på iPoden. Jag blir så förbannad och ajg förstår inte vad jag gör för fel. är det någon som har koll på sånt här så får de gärna skriva en kommentar och förklara för jag håller på att bryta ihop.
Fick mycket fina kommentarer om mitt uppträdande igår. Det var väldigt kul.
Fick mycket fina kommentarer om mitt uppträdande igår. Det var väldigt kul.
trypticera mig
Jaha, så har man tagit studenten, kommit hem från festandet och för länge sedan konstaterat att det hade kunnat räcka för flera timmar sedan. Jag står still på dansgolvet - jag dansar jävligt fult när ni dansar. Jag är nykter när ni tror at tjag är dyngrak och jag lovar, jag tror att jag är någonting, när ni har missat att jag är det.
ikväll var jag student, imorgon är jag arbetslös.
ikväll var jag student, imorgon är jag arbetslös.