Den här är för oss som föredrar att förbanna mörkret framför att riva ner fördragna gardiner. För det är ju så, det är en mörkvärld där ute och inget att se så vi stänger in oss allena och låter mörka tankar vara just bara det. Ute är det stort och kallt, vanvård, sorg död - där finns allt. Lite ljus läcker in i mitt mörka vardagsrum och ni ser mig lugga min skugga, kalla den sugga och sen rygga bakåt när den reser sig med ett elakt flin och försvinner, mina tankar brinner av tändsticksfacklor i mitt kranium - tankar flyter runt som döda fiskar i ett akvarium ? men här inne är det lugnt. Det är tungt att inse att jag lever för kickar, att jag slickar cyanid från citronskal, lindar in mig i celluloid i tron att jag ska få förstå livets bräcklighet, men det enda jag förstår är varför jag leker estradpoet. Men från mitt mörka rum har jag rest tillbaka till framtiden tack, George Orwell där ute finns storebrors varenda cell men jag är trygg i mitt citadell.

 

Om det spökar i skallen och du är paranoid, låt då varje strid ta tid för det finns alltid någon som ser och ber för att du ska falla ner i fördärv och tragik. Det är läxan jag lär för min skugga försvann, men i ont försåt den dök upp igen ifrån köket och slog mig medvetslös med en plåt. När jag vaknar upp har natten lagt sig och tiden är inne, jag duschar, rakar mig, och förbereder mitt sinne - imorgon ska jag vakna med ett väldigt suddigt minne av mina demoner, skuggor, väderkvarnar jag varnar er: förbli ytliga och ombytliga om ni vill orka med, låt dem aldrig få se dig gråta och var alltid snabb att förlåta.

Snälla om ni hör mitt rop på hjälp, stjälp då ut en hand eller räck mig ett glas iskallt vatten, för mina demoner rör sig med en gras som katten om natten. Du må finna det förförande fantastiskt att min kropp är elastisk men jag vill ju bara bli elektrisk i en hektisk sista färd i denna värld innan min hjärnas härdsmälta och hjärtas implosion. För här är en tärd kropp som vägrar stå upp utan regelbundna läxor och ett liv fyllt av häxor. Men för att nå diktens kärna och sammanfatta min situation: Jag bor kvar i mitt kor men tänkte börja be när jag blir stor för du skall ingen Börje hava jämte mig men jag vill ha dig.

Det är inte riktigt lika lätt att stå ut för det finns inte mycket som står rätt till. Det är inte lika lätt att orka strö ut problem i ett poesins rensningsgaller för att plocka bort allt bråte och annat överdrivet tråkigt. Jag häller istället min ångest över berggrund och egyptisk mytologi, för det är där den hör hemma.. för tillfället.


de två krokarna med bojar på som sitter i mina näsborrar och på så sätt håller näsan över ytan är Terry Pratchett och K'naan, den senare syns nedan spelande låten Soobax:




 

Jag har jobbat som lärarvikarie i två veckor och kommer att jobba i två veckor till, minst. Det har givit mig lite mer tid än jag önskat tillbaka på högstadiet. Jag har mycket svårt för högstadiet, folk är osäkra, pubertala och fruktansvärt uppkäftiga - högstadiet är fruktansvärt jobbigt. Jag har haft några väldigt trevliga klasser den här veckan och har trivts mycket bra, men som vikarie är man ett öppet mål för den klick människor som gör allt för att jävlas och vara tuffa. Fråntaget att alla de dryga skitungarna försöker förstöra mina lektioner genom att banka på dörrar och annat larvigt blir jag fövånad över att tre olika klasser har frågat mig om jag är homosexuell. Jag har inga som helst problem med att folk frågar, det är bra, det konstiga är att de, säger att man lätt "kan tro det". I högstadiet finns det väldigt få personer som är öppet homo- eller bisexuella, det leder till att eleverna har väldigt konstiga idéer om vad homosexuallitet är. Folk får gärna fråga, det ger en möjlig öppning till att prata om sexuallitet och det behöver 14-åringar göra.

Det intressanta var när ett par elever som jag kommer mycket bra överens med och sitter och pratar med på en rast säger "Alltså, jag måste fråga en sak, (och här vet jag vad hon ska fråga och ler lite försiktigt) du är dig själv och vågar stå för det och det gör att du är cool, men det börjar pratas massa konstiga saker då. Så... är du bög?" Jag skrattar och säger, "nej, det är jag inte" hon svarar "Nej, men jag tycker inte att du är det, men folk säger det...". Observera att hon säger "jag tycker inte du är det" hade hon sagt "Jag tror inte det" så hade det varit ett tecken på en viss insikt om vad sexuell läggning är. Nu sa hon alltså "Jag tycker inte att du är det". betyder det här att om hon hade tyckt att jag varit homosexuell så hade jag varit tvungen att vara det? Det här är väldigt talande för den osäkerhet inför sexuallitet som finns hos många högstadieelever. Enligt mig finns det två slutsatser att dra: 1) högstadieelever har en mycket liten psykisk sexuell mognad, och 2) homofobi är mer ok att yttra än tillexempel xenofobi (främlingsfientlighet, rasism), och det är dåligt.

vi slickar cyanid från frimärken
berusar oss, bedövar
för att äntligen få sova
lugnt

Jag ber dig, snälla, hjälp mig. Jag är så jävla trött på allt. Jag behöver nya intryck och någon sorts jävla mening. Jag jobbar som lärarvikarie på högstadiet, dock endast den här veckan - vikarie you know, och det är nå förjävla tråkigt och jobbigt. högstadiet är en riktig pain in the ass, allt för många är dryga, uppkäftiga och omogna. Det värsta är att de inte fattar det själv.

Jag saknar skolan, alla ni som går på gymnasiet och längtar till studenten - sluta! I gymnasiet får man allt dukat för sig, man får pengar, någonting vettigt att sysselsätta kropp och hjärna med, gratis mat och ett socialt umgänge serverat på ett silverfat. Jag jobbar nu för att kunna spara pengar och förhoppningsvis kunna ta lite mindre studiebidrag när jag läser fem år på högskolan (civil ingenjör) hade jag inte haft någonting vettigt (en utbildning istället för skijobb) så hade jag inte stått ut en dag till.

Jag flyr in i böckerna och det är skönt att däri ha någon sorts intellektuell stimulans. Har läst ett par av Terry Pratchetts fantastiska böcker om Skivvärlden och har just börjat läsa Klas Östergrens Gentlemen och den verkar riktigt bra.

men jag antar att boken alltid är bättre skriven på andra sidan

-Du ska inte komma hit och testa Dublins pub-liv?
-Jo, varför inte?

kom och ät mig.
du skulle aldrig stå ut
med mitt gift i din kropp
du kan aldrig förstå
så håll käft.