Pseudodjupa tankegångar till en roman jag aldrig kommer skriva (klart)
1. Livet är ett timglas. Vi består av ett hårt skal med en svag punk i centrum. Genom livet strömmar små korn av längtan och lycka så länge du lever, genom dig strömmar liv. Det är den svaga punkten som ger dig möjlighet att sakta åtnjuta lyckan, lite i taget. Det är dina svagheter som ger dig möjligheten att överleva. Är timglaset Livet så är strypningen på mitten det du lever i, av och för i detta nu. Det är i denna strypning, i denna svaga länk, du lever. Tar du ut för mycket på en gång kommer det inte att bestå. Så uppmanar jag till återhållsamhet? Säger jag att vi ska vara lyckliga åt det lilla och inte begära mer av livet? Nej, jag uppmanar dig att titta noga på varje litet sandkorn i ditt timglas. Se dess form, räkna dess sidor och förbryllas av varje sida - se det vackra i det du är given.
2. Livet är som ett timglas, är du ovarsam faller du och då brister ditt liv i den svaga punkten. Överlever du bristningen så kommer ändå all glädje och lycka rinna ur dig. Om du försiktigt lägger dig ner kommer allting vara för evigt, sanden kommer aldrig ta slut. Men utan ett momentant liv med ett ens ett uns lycka och glädje; vad är då en glaskropp värd? Slutar lyckan och glädjen strömma genom dina svagheter är ditt liv inte vatten värt. Stirra dig inte blind på varaktighet och tidsrymder, låt dig istället fångas av sekunderna och låt de vara värda mer än eoner.
3. Livet är som ett timglas, när sanden ta slut finns det inget kvar att leva för och då dör du. Livet är dömt att ta slut men vågar du vända på ditt liv så kan du lura döden. Vänd upp och ned på livet och de sandkorn som kommer strömmande kommer verka som nya, lyckans och glädjens perfektion är fullständig och du blir aldrig trött på att se den"
Tack, Paolo Coelho, folk borde göra mer som Veronika
2. Livet är som ett timglas, är du ovarsam faller du och då brister ditt liv i den svaga punkten. Överlever du bristningen så kommer ändå all glädje och lycka rinna ur dig. Om du försiktigt lägger dig ner kommer allting vara för evigt, sanden kommer aldrig ta slut. Men utan ett momentant liv med ett ens ett uns lycka och glädje; vad är då en glaskropp värd? Slutar lyckan och glädjen strömma genom dina svagheter är ditt liv inte vatten värt. Stirra dig inte blind på varaktighet och tidsrymder, låt dig istället fångas av sekunderna och låt de vara värda mer än eoner.
3. Livet är som ett timglas, när sanden ta slut finns det inget kvar att leva för och då dör du. Livet är dömt att ta slut men vågar du vända på ditt liv så kan du lura döden. Vänd upp och ned på livet och de sandkorn som kommer strömmande kommer verka som nya, lyckans och glädjens perfektion är fullständig och du blir aldrig trött på att se den"
Tack, Paolo Coelho, folk borde göra mer som Veronika
Kommentarer
Postat av: Aurora
Intressanta tankegångar. Kanske skulle kunna sammanfattas till det något mer klassiska "Carpe diem"?
Postat av: Björn Blomkvist
Åååh,nej, det här är större än att fånga dagen, det är att låta dagen fånga dig
Trackback