Jag satt just och bläddrade igenom gamla dikter och insåg att jag har skrivit en hel del, dock inte så mycket som jag verkligen är nöjd med. Hittade en dikt, som jag läste på krokstrand i somras, som heter Eftertexten. Bilden jag har och som syns här till höger är därifrån (tror till och med att det är under den dikten). Jag gillar den, den är lite lagom synisk och bitter och samtidigt lite "I will survive"-känsla. Jag tycker det är svårt att skriva dikter om kärlek utan att de blir tramsiga och kliché, men med den här har jag väl lyckats hyggligt.

skriv mitt namn i eftertexten
för jag var där och såg,
all bluff och båg
och nog såg jag
att du var förädisk som en drog
och jag såg hur du vred om,
vred hjärtat ur hans kropp,
jag var där och såg,
skriv mitt namn,
han missade ditt i varningstexten
men låt mitt stå i appenedixen

du klöste namnen ni ristat
in i hjärnbarken
då du listat hans hjärta
och kastat det på marken
du var varken eller
så han har inga fotografier att bränna
och inga brev heller
bara tyst musik.. att bränna
för att sedan klösa och riva
sig själv och sen skriva
att han rister av pulsen från en tabla
och att han löser upp impulsen som brister
i vatten och häller på sin semipermeabla
hud

du strör det inte, möjligtvis spiller
men du gödde honom med salt
och han slickade såren, knaprar piller
när det är kallt
du skriker till honom på våren;
förlåt för allt
det är nog dags för dig att ta mark..

vem fan har sagt att ensam är stark?